I feel so much better (than you)

Benny K nämner att Kee Marcello har skrivit en skandalös bok. Och även om en del av mig blir lite överraskad är merparten det inte. Självbiografier har sålt som smör de senaste åren, inte minst de i rock´n´roll-genren – som Keith Richards ”Livet” eller ”Dirt” om Mötley Crüe – så varför skulle inte Mariehems bidrag till post-glamrocken bidra till kommersen med sin story?

Kjell Löwboms bok heter förresten ”Rockstjärnan som gud glömde”, vilket föreslår en lite annorlunda approach jämfört med de jag läst tidigare. Men den saluförs hur som helst av förlaget med den förväntade innehållsförteckningen: ”GALNA EFTERFESTER, DROGER, GROUPIES OCH UTSÅLDA VÄRLDSTURNÉER”.
Det är till den typen av dekadens vi ordinära vill fly när tankarna på baket till ungarnas innebandylags fikaförsäljning blir för jobbiga. Rockumentärer har förresten det gemensamt med en sextonårings festberättelser – att mängden alkohol gärna får överdrivas, liksom alla galenskaper och antalet deltagande tjejer. För att ge boken rimliga chanser att sälja sker alla avrundningar uppåt. Men; till de här böckernas försvar ska sägas att det trots allt är roligare med överdrifter än motsatsen. Jag har plågat mig igenom 1 000 tillrättalagda sidor i Bill Clintons ”Mitt liv” och sällan haft tråkigare.
Många fler är kallade jämfört med utvalda även inom skandalbiografibranschen. Detta är dock inte enbart kändisarnas fel. Vanligtvis är det en frilansande, och ofta tämligen okänd, skribent som övertygar huvudpersonen om bokens gedigna värde och brännande aktualitet. Peter Forsberg blev övertalad redan som 22-åring, och det roligaste med den är inget parti i boken, om ni trodde det, utan en anekdot jag hört från SVT:s reporter Jan-Allan Stefansson. Jan-Allan jobbade på lokala TV4 på den tiden, när de skulle ha Peter som gäst med anledning av boken. Och mest för att vara lite rolig skrev Jan-Allan, på redaktionens whiteboard, att biografin hette ”Med pucken i pannan”, istället för mer korrekta ”Magic Boy”. Det här lär dock ha tagits på allvar av programledaren (som kan ha varit Micke Leijnegard) och framförts i sändning till en mycket oförstående Foppa.
Anekdoter är alltid en grundsten i biografier men vanligtvis brukar de förstås rymmas i själva boken. Och allt oftare får man en känsla av att ett par skandaler absolut ska planteras i materialet för att boken enkelt ska kunna snappas upp av kvällstidningar och morgonsoffor. I Keith Richards fall påstods det till exempel att han hade snortat upp sin pappas aska, vilket inte riktigt visade sig stämma vid en noggrannare läsning. Och Andre Agassi avslöjade att han fick en hel säsong förstörd av att han envisades med att spela i en obekväm hårdrocksperuk.
Vad kan vi då dra för lärdom av det här? Jo, att inte ens superkändisar är garanterade plats i det så kallade mediebruset, att även de känner ett tryck att vässa sin historia.
Det här är givetvis dåliga nyheter för alla okända med en önskan om att synas. Och det vill vi ju. Det verkar faktiskt vara den största gemensamma drivkraften för alla födda de senaste tre decennierna. Och de verkar dessutom helt övertygade om att alla kommer att tjäna på att få lära känna just dem (trots att de som vill synas till varje pris oftast är förvillande lika varandra).
Fenomenet blir aldrig så tydligt som i dokusåporna, som fortfarande fylls av människor som ”gärna tar plats och säger vad de tycker”. Det är lustigt, höll jag på att skriva, men menade nog sorgligt – att vi blivit såna egon att vi inte ens har vett att skämmas för det.
Kan det vara föräldrarnas fel, som gärna berättar för sina barn hur speciella de är? Men hur skulle de kunna veta att barnen skulle börja tolka ”speciell” som att de är bättre och mer värda än alla andra? Vilket inte riktigt är samma sak. Inte alls samma sak faktiskt.

Benny. Frågan till dig den här veckan blir nästan för uppenbar; vilka skulle milstolparna i din biografi vara? Och vad skulle den heta? ”Jag – Benny”, ”Att leva med celebral magnetism” eller vad?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor