5:e September
Fram för mösexor och svenhippor
Benny efterfrågar en total genomlysning av landets alla svensexor och möhippor – detta otidsenliga sista-chansen-firande som av tradition har en stämning av desperation och gravöl över sig, åtminstone för killarna. Tjejernas fester verkar handla mer om framtidshopp och gratulationer.
Kanske är det hög tid för en förändring och kanske skulle vi börja med att döpa om företeelserna – vad saker och ting heter har alltid stor betydelse. Det är så mycket inbakat i namnet svensexa att killarna lockas att ta det som alibi för att göra sånt de mycket väl vet att de inte borde. Och ofta är de som deltar och planerar svensexan betydligt mer peppade än den blivande brudgummen själv. Så, för att dämpa förväntningarna på galenskap ett par snäpp borde vi börja kalla firandet för svenhippa istället – på en sån skulle det gå lugnare till överlag. Och mösexan låter redan där betydligt roligare och mer 2000-tal.
En hel del har redan hänt – moderna män ondgör sig nuförtiden över det orättvisa i att tjejerna får boka manliga strippor till sina fester, helt utan moraliska betänkligheter, medan det anses oerhört omodernt och opassande med naket under dagens svensexor. Man antar direkt att det är någon form av jämställdhetsrörelse som ballat ur, och oturligt nog slagit tillbaka på just dem – och att orättvisorna i världen, eller åtminstone i Sverige, numera drabbar män istället för kvinnor. Men; att tjejer tillåts ha strippor på sina möhippor beror främst på två helt andra orsaker än förändrade maktstrukturer:
1) Kvinnor går helt enkelt att lita på i större utsträckning än män.
2) Även om punkt 1) inte alltid stämmer är manliga strippor så löjliga att de inte utgör nåt potentiellt hot.
Jämställdhetsarbete är givetvis viktigt, även om det kan vara enerverande under tiden. Men vi får tänka så att ändamålet helgar medlen, och trösta oss med att vi faktiskt rör oss åt rätt håll. Vill man förstå det kan man antingen titta bakåt i tiden, och betänka att det inte ens är 100 år sedan svenska kvinnor stod utan rösträtt, eller så kan man kika utomlands. Många med mig har sett svenskitalienaren Erik Gandinis film Videocrazy – som hänger ut Italiens brunbrända och glansiga patriarkat till allmän beskådan.
Det är inte utan att man skäms en aning.
Delvis för att man själv är man, men framförallt för att Berlusconi och hans gelikar inte har vett att skämmas själva. Det finns förresten ingenting värre än folk som man måste skämmas åt. (Adam Alsing, Carola, Johan T Lindwall, alla på Rix MorronZoo, Per Ledin, Sofie Fahrman m fl.)
Det höjdes länge röster för att bojkotta Videocracy i Italien, men efter att ha sett den verkar det mer angeläget att bannlysa den här i Sverige istället. För om svenska män får se hur våra bröder i Italien beter sig så kommer vi att anse oss helt färdiga med det här jämställdhetstänket. Italiens minister för jämställdhetsfrågor är till exempel en gammal pinuppa – en så kallad ”velina” som tjejerna i teve kallas. Såna får förresten inte prata, de väljs istället ut för sitt utseende samt förmågan att åma sig framför en kamera. Alla vägar i Italien går förbi tevestudion – inte minst de till parlamentet.
Jag missade inte heller dokumentären Fittcrew som gick på SVT för någon vecka sedan, Videocracys absoluta motsats i tevetablån. Den handlar om ett gäng tjejer från Göteborg; dansande, lesbiska separatister som vill bygga ett samhälle där män inte är välkomna. En av tjejerna krisade när hon kom på att hon kanske ville börja leva som man, för vad skulle det få för konsekvenser? Skulle hon inte få vara med då, eller?
Krångliga saker det här kön och makt och roller. Men det finns en enkel regel, som gäller redan från dagis – för både killar och tjejer; alla får vara med.
Benny. Stannar du i stan i sommar? Vad finns det för sommarnöjen i sikte för dig i så fall. Har du några förslag?
NICKLAS BERGLUND
Publicerad: 2010-05-31
