tisdag 12 november
Önska dig vad du vill! Ty det är fars dag.
Illustration: Maria Wall

Önska dig vad du vill! Ty det är fars dag.

30 oktober, 2019

Krönika. Benny undrar om jag ser fram emot fars dag med förväntan, och det kan jag helt ärligt säga att jag INTE gör. Till att börja med vet jag aldrig när den infaller och när jag väl påminns om den här högtiden får den mig mest att tänka på min egen far, långt före det faktum att jag själv är en sån där legendarisk figur för två personer i världen.

Jag har förresten varit utan en egen far i drygt fyra år nu, och även om det har gått nästan över förväntan bra blir det oerhört tydligt vilket inflytande våra föräldrar har på oss, även i retrospektiv, när båda är förvandlade till minnen.
Den insikten ger dock inte samma seismiska avtryck som när det slår det mig att JAG påverkar mina egna barns liv lika mycket, att jag nu är den där personen som någon måste förhålla sig till hela livet.
För riktigt så fulländad är jag ju inte, att jag vill ha den makten alla gånger.
Många gånger vill jag ha den, men inte alltid. Inte så ofta att det börjar likna en sorts totalentreprenad, med ett totalansvar.
Det är snårigt det här – för vi vill att de ska bli självständiga precis lika mycket som vi vill att de tar rätt beslut, och då inte bara för sig själva utan även för oss paranteser.
Dessutom önskar vi så klart att de ska bli mer framgångsrika, aningen lyckligare och betydligt rikare än vad vi blivit, och märkligt nog tror vi att de ska kunna bli det genom att lyssna på våra råd.
Något motsägelsefullt kan man tycka, att använda samma verktyg en gång till och tro att resultatet ska bli så värst annorlunda.
Men vi är duktiga på det, vi föräldrar – att lura oss själva. Det är så att säga alla mammors och pappors paradgren. Under hela uppväxten lyckas vi avrunda uppåt när vi betraktar våra egna avkommors prestationer. De allra flesta antar ju att just deras barn är aningen mer begåvade, även om inga fakta eller data antyder det.
Men, med tiden så förändras de där förväntningarna. Som över en natt kan överdrifterna försvinna faktiskt, och den ständigt pågående tävlingen mot andra föräldrar och deras ungar verkar vara i alla fall satt på paus.
Vi vaknar upp en dag och plötsligt behöver barnen inte längre bli fotbollsproffs eller hjärnkirurger. Det är plötsligt alldeles tillräckligt med ett fast jobb, och att de kanske träffat en trevlig partner de trivs med.
Det kan till och med råda så god stämning att vi inte ens har nån preferens kring vilket kön de råkar gilla.
”Bara dom är lyckliga ...” säger vi med vårt nyvunna förnuft.
Det här tillståndet av klarsyn har dock ett bäst före-datum. Och det är födelsedagen för barnbarnen. När de anländer gör två generationer gemensam sak med att tro på stordåd av nästa kull av löften – de som fortfarande kan bli vad som helst och lyckas göra allting i världen.
Samtidigt måste vi ha full förståelse för alla föräldrar som ”lever genom sina barn”, som det så fult heter. Vad ska de/vi annars göra?
Vi föräldrar lägger ner all vår tid och nån miljon kronor för att ge barnen den bästa tänkbara tillvaron. Vi sover dåligt under småbarnsåren, vi oroar oss 24/7 och måste mot alla odds försöka förstå högstadiematte igen – allt för barnens skull. Är det verkligen då så mycket begärt att ni orkar spela tennis (som är så roligt) tio-tolv timmar i veckan? Jag tycker inte det.
Men, ”hur du än grubblar och kalkylerar” som Cornelis sjöng, så har man arslet bak.
Barnen kommer inte att göra som du säger eller vill, och kanske kommer de inte ens att göra som DE innerst inne själva vill, heller. Och det är väl om möjligt ännu värre.
Så, kanske ska man försöka koncentrera alla sina önskemål på kidsen till enbart fars dag, som en liten julafton, och låta dem bestämma själva resten av året?
Då finns det ju plötsligt en poäng med det där konceptet.

Benny: Kalendern svämmar idag över med högtider. Nästa onsdag, när du svarar mig, är det ironiskt nog både Internationella diabetesdagen och Ostkakans dag. Kan du inte redogöra för de viktigaste av dessa oviktigheter. Och kanske berätta vilka vi saknar?

NICKLAS BERGLUND

Läs mer