måndag 16 september
Pensionärerna – nästa generation av influencers
Illustration: Maria Wall

Pensionärerna – nästa generation av influencers

10 juli, 2019

Krönika. Räckvidd är ett av de fulaste ord jag vet. Av en massa goda anledningar, men främst för att de som har mycket av den antagligen levererat dumheter, ytligheter eller rena oförskämdheter för att locka så många följare med obefintligt attention span.

Här kan listan på bevis göras hur lång som helst. Från parkour-killar som showar på avsatser 300 meter upp i luften tills de faller och slår ihjäl sig, till gapiga PewDiePie eller valfri representant från Kardashian-sekten.
Det påminner mig om sanningen att det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att börja med en stor. Konstig jämförelse kanske men den påminner om att det sker saker i kulisserna, som vi inte ser. Ingenting behöver nödvändigtvis vara som det ser ut, och vi ska därför inte tro på allt vi ser och hör.
Dunderfiaskot ”Fyre Festival” kanske var för bra för att vara sant, hela tiden?
Och Bianca Ingrosso kanske inte levererar så mycket vettigt egentligen, trots att hon har så många chanser till det, och så många som skulle lyssna.
Blockbustern är död sa man när internet hade slagit igenom i slutet av 90-talet. Ej längre skulle få sälja till många, utan många skulle istället sälja till inte fullt så många, men framförallt skulle hela upplägget bli mer rättvist och mer demokratiskt.
Behöver jag poängtera att det inte blev så?
För att generalisera en aning kan vi säga att idag säljer de som är snygga till den stora majoriteten som inte blir så bra på bild. Det har i och för sig aldrig varit negativt att se trevlig ut, men riktigt så här illa har det väl aldrig varit, eller? Kanske genomgår vi en fas? Vi får hoppas på det.
Och det finns ju undantag, såklart! Hos podcastarna till exempel.
Där finns det en massa framgångsrika människor, som ingen vet hur de ser ut, som gör underverk. Senaste Serial-säsongen från insidan av USA:s domstolar var väl bara hygglig om vi ska vara ärliga, men vi fick med oss följande konstaterande, som beskriver hur utseende spelar roll i just den miljön, rättsväsendet:
”It never helps to be black.
It never hurts to be white.”
Två rader om privilegier som jag aldrig kommer att glömma, tack vare en person som jag aldrig ens sett.
De gångerna känner man att journalistiken kanske inte är död ändå, även om den luktar ganska unket. När TV4 och TT lämnar Västerbotten och Pernilla Wahlgren sorglöst valsar förbi Expressen i den där räckvidden.
Och precis när vi inte trodde att det kunde bli värre så dyker Joakim Lamotte och Marcus Birro upp och lanserar Swisch-journalistiken. Arbetslösa tyckare som anser sig ha rätten att leva på sitt skrivande, och när ingen längre vill anlita dem tar de inte den vinken, utan istället de positioner som ger följare och kapital. De anammar de åsikter och perspektiv som kan generera cash och det är cyniskt på ett så cyniskt sätt att jag inte klarar av att beskriva det.
Om den duon får representera det som är sämst med det nya medielandskapet tror jag att våra seniormedborgare kan stå för en liten ljusning. Jag har nämligen sett flera exempel på pensionärer som släppt sin dubbelfattning på telefonen – och börjat navigera med bara en tumme. Det borde betyda att 70-plussarna snart är redo att bli följare och producenter på riktigt. Att bli en ”prosumer” – vilket är en mix av orden producer och consumer.
Potentialen hos den här målgruppen bevisas ju av att Sven Melander får 1,5 miljoner views varje gång han sparkar in en öppen dörr på Youtube.
Så betänk om Ernst eller vår egen Mat-Ella – som både besitter BÅDE specialistkunskaper och karisma – bestämmer sig för att skapa en egen senior-kanal på Youtube eller Instagram ... då jäklar kan nog det bli sista spiken i papperstidningens kista.

Benny; nu är vi verkligen mitt i sommaren! Påminn oss! Vilka är de tio somrigaste aktiviteterna man måste få till varje sommar enligt dig?

NICKLAS BERGLUND

Läs mer

Advokaten Agneta: Om juridiska begrepp på bokstaven S

Artikel. Vad är sedvanerätt?
Det finns en mängd oskrivna regler i samhället som de flesta av oss följer trots att de egentligen inte är lagreglerade. Till exempel tar vi av oss skorna när vi besöker någons hem, vi tränger oss inte före i kön och i rulltrapporna i Stockholm står vi till höger och går förbi till vänster.
Sedvana är en särskild typ av oskrivna regler som normalt följs i olika branscher, affärsområden eller avtalsförhållanden. Begreppet sedvana åsyftar ett handlingssätt som beskriver hur något normalt ska utföras baserat på en längre tradition av ett särskilt sätt att handla i en viss situation.
Inom juridiken används begreppet sedvanerätt för den rätt som inte är reglerad i lagtext utan uppstår genom etablerade handlingssätt. Sedvanerätten används vid tolkning eller utfyllnad av ett avtal. Till exempel kan två parter i ett avtal ha olika uppfattning om hur avtalet ska tillämpas i en viss situation. Sedvanan i branschen kan då tillmätas betydelse. Det finns sedvanor som har utvecklats under lång tid och som har betydelse vid rättsliga bedömningar, ofta är det seder eller traditioner som tillämpats i många år.
Vid köp kan sedvana ha betydelse och påverka ett avtals innehåll. Som exempel kan det inom en viss bransch vara sedvana att inte ange exakt vikt på varan. Det kan vara kutym att inom branschen leverera 45-55 kg produkt, när beställaren anger 50 kg. Vill beställaren däremot att leveransen ska avse exakt 50 kg, och alltså avvika från sedvänjan, bör detta tydligt anges vid avtalets ingång.
Trots att det finns ett väl etablerat handlingssätt inom ett särskilt område betyder det inte att sedvanan alltid kan tillämpas. Handelsbruket i fråga måste för att anses vara bindande för parterna, ha vunnit stadga och geografisk spridning. Dessutom kan det finnas olika handlingssätt och sedvana inom olika branscher, något som är sedvana inom en bransch, är kanske inte det i en annan.
Avslutningsvis, om du vill stödja dig på sedvana måste du bevisa att sådan sedvana existerar.