måndag 16 september
Burträsk eller Benidorm? New York eller Nyåker?
Illustration: Maria Wall

Burträsk eller Benidorm? New York eller Nyåker?

26 juni, 2019

Krönika. Så fort min farsa hörde talas om att någon planerade en utlandsresa ställde han den eventuellt retoriska frågan: ”Då har du alltså redan varit i Burträsk?”

Så klart var det långt ifrån alla som verkligen hade gett Burträsk chansen.
Lika många undrade vad han menade, och om han förhoppningsvis skämtade? För ingen kunde väl på allvar jämföra Burträsk med Benidorm som semestermål.
Vad farsan menade var att vi inte ska avfärda vår närmiljö av ren lathet, per default, enbart för att det är nära dit. Han tyckte det var oförskämt mot vår bygd, och i förlängningen därmed också mot oss själva – att vara så imponerade av allt som kommer någon annanstans ifrån. Han nynnade på en utsliten Jante-melodi, som på ett sätt verkar väldigt hämmande på oss norrlänningar, svenskar och göteborgare, men som också belyser en defekt som därmed kan bekämpas.
Som Håkan Hellström gör i ”Dom där jag kommer från”:

”Det finns en förstaplats
som inte går att nå
för ingen tror att dom är nåt
där jag kommer ifrån.”

Jag använder citatet som en påminnelse om hur mycket som är outforskat och okänt för mig i mitt eget hemlän. Att jag reser runt världen i jakt på nya perspektiv samtidigt som jag dras med stora, vita fläckar här hemma.
Landsbygden till exempel. Den enda kontakt jag har med den är via powerpoints – när välbetalda föreläsare pratar om vikten av ”en fungerande symbios mellan stad och land”. I verkligheten är det decennier sen jag såg insidan av en lagård.
Och när jag tänker tillbaka på sista gången är den mest påtagliga känsla jag kan återkalla rädsla. Från min position tryckt mot väggen – så långt ifrån kossornas rumpor som det gick att komma – överväldigades jag av hur mycket liv som pågick därinne. Så påfrestande mycket fysik och biologi på en och samma gång, att det nästan blev för mycket.
Jag brukar ju hävda att umebor i min generation är av en sällsynt oanvändbar sort. Vi har ingen direkt erfarenhet av storstadsliv, men vet samtidigt jack shit om vildmark, jord- eller skogsbruk. Vi är med andra ord chanslösa i alla miljöerna om det skulle uppstå något slags krisläge.
Vi står mitt emellan utan påtaglig dialekt och hoppas att bli omtyckta. Vi kan jobba med media och med internet, eller driva festivaler som går runt just så pass, men fråga oss för Guds skull inte om någonting riktigt viktigt.
Trots att jag känner till den här bristen är det förtvivlat svårt att göra någonting åt den.
Jag borde verkligen säsongsjobba på en bonngård känner jag, eller kanske en vinter på kibbutz, som alla gjorde på 80-talet. Det ska vara organiskt och jordnära tänker jag, och jag är ju varken lat eller otränad, så jag borde kunna fungera som kroppsarbetare.
Men, det här är ju mest ett tankeexempel. Men det är fortfarande en tanke jag underhåller.
Nästa steg är att vi slutar vi drömma, och istället börjar försvara det invanda, det hemtama – precis som farsan gjorde med sin hemby – för att slippa konfronteras med att vi inte strävar längre. Det är en varningssignal om nåt. Eller mysigt ... beroende på vem du frågar.
Men, än så länge har jag alltså sjukdomsinsikt, vilket ironiskt nog är ett friskhetstecken.
Just nu jobbar båda mina döttrar på trygghetshem, och jag misstänker att den upplevelsen är mer utvecklande än vilken valfri, svindyr webbkurs som helst från Hyper Island.
Deras situation är tyvärr det mest effektiva sättet för utvecklande förändring – att bli påtvingad den. De har inga valmöjligheter, utan måste ta de jobb de kan få, vilket mycket väl kan vara det bästa som hänt dem sen jag slutade som deras innebandytränare.

Benny; det är viktigt att kunna ändra uppfattning i saker. Sånt kallas utveckling! Ge oss de fem viktigaste lappkasten du gjort åsiktsmässigt genom åren.

NICKLAS BERGLUND

Läs mer

Advokaten Agneta: Om juridiska begrepp på bokstaven S

Artikel. Vad är sedvanerätt?
Det finns en mängd oskrivna regler i samhället som de flesta av oss följer trots att de egentligen inte är lagreglerade. Till exempel tar vi av oss skorna när vi besöker någons hem, vi tränger oss inte före i kön och i rulltrapporna i Stockholm står vi till höger och går förbi till vänster.
Sedvana är en särskild typ av oskrivna regler som normalt följs i olika branscher, affärsområden eller avtalsförhållanden. Begreppet sedvana åsyftar ett handlingssätt som beskriver hur något normalt ska utföras baserat på en längre tradition av ett särskilt sätt att handla i en viss situation.
Inom juridiken används begreppet sedvanerätt för den rätt som inte är reglerad i lagtext utan uppstår genom etablerade handlingssätt. Sedvanerätten används vid tolkning eller utfyllnad av ett avtal. Till exempel kan två parter i ett avtal ha olika uppfattning om hur avtalet ska tillämpas i en viss situation. Sedvanan i branschen kan då tillmätas betydelse. Det finns sedvanor som har utvecklats under lång tid och som har betydelse vid rättsliga bedömningar, ofta är det seder eller traditioner som tillämpats i många år.
Vid köp kan sedvana ha betydelse och påverka ett avtals innehåll. Som exempel kan det inom en viss bransch vara sedvana att inte ange exakt vikt på varan. Det kan vara kutym att inom branschen leverera 45-55 kg produkt, när beställaren anger 50 kg. Vill beställaren däremot att leveransen ska avse exakt 50 kg, och alltså avvika från sedvänjan, bör detta tydligt anges vid avtalets ingång.
Trots att det finns ett väl etablerat handlingssätt inom ett särskilt område betyder det inte att sedvanan alltid kan tillämpas. Handelsbruket i fråga måste för att anses vara bindande för parterna, ha vunnit stadga och geografisk spridning. Dessutom kan det finnas olika handlingssätt och sedvana inom olika branscher, något som är sedvana inom en bransch, är kanske inte det i en annan.
Avslutningsvis, om du vill stödja dig på sedvana måste du bevisa att sådan sedvana existerar.