torsdag 23 maj
Europé som Carl B eller norrlänning som Erik B
Illustration: Maria Wall

Europé som Carl B eller norrlänning som Erik B

15 maj, 2019

Krönika. EU är ju alltid på tapeten. Kan man inte hitta nåt annat att reta upp sig på för dagen, kan man alltid dra till med EU.
Nu är vi dessutom med stormsteg på väg mot EU-valet den 26 maj, som hittills i huvudsak engagerat de politiker som kanske får äran att ränna mellan Bryssel och Strasbourg de närmaste fem åren.

En kort sammanfattning, ifall du varit strängt upptagen med Let’s dance, Premier League eller Ex on the beach den senaste tiden:
I det här valet väljer medborgare i EU:s alla länder vilka som ska representera dem. Parlamentet är den möjlighet vi har att påverka vilka som bestämmer. De här allmänna valen funkar i princip som när vi röstar till kommun och riksdag. Röstkortet har du såklart redan fått hemskickat, och möjligen också sumpat.
Väl på plats i välbekanta vallokaler väljer du det parti du vill ska representerar dig – mest troligt samma som i valen förra hösten – och kryssar också för någons namn, om det är så att du fastnat för nån särskild person.
Även här gäller den regel vi känner igen från riksdagsvalet att partier måste få minst fyra procent av rösterna för att vara påtänkta i Europaparlamentet.
Så när folk säger att de inte riktigt fattar EU-demokratin beror det alltså på en superstark resistens mot information – det är liksom inte krångligt och framförallt inte annorlunda från den parlamentariska version vi har här hemma.
Ska då jag rösta? Ja, absolut. Efter ett decennium av håglös politisk hållning, på gränsen till soffliggande, känner jag idag ... mjna, kanske ingen iver direkt, men i varje fall ett tydligt kall att gå och göra rösten min hörd.
Resultatet av dåligt engagemang bland de invånare som är helt normala har vi sett alldeles för många exempel på runtom i världen.
Men! Känner jag mig som en europé? Njae.
Som Carl Bildt? Tyvärr inte.
För det måste vara härligt att vara honom, lika opåverkad av tidens tand som av flyktiga trender. Förr i tiden var det ju enkelt att reta upp sig på Carl Bildt, men de karaktärsdrag som var irriterande för 30 år sen har alla förvandlats till charmiga, förlåtande egenskaper idag.
Bara att han ser exakt likadan ut 2019 som 1989 är ju en källa till munterhet. Och att han kategoriskt vägrar att ändra på sig är uppfriskande. Han visste bäst förut och han vet bäst idag, det finns ingen anledning att hymla med det, menar Carl, och presenterar sina klokheter litegrann som små presenter till oss normalbegåvade.
Så här i slutet av 10-talet, när de flesta är oerhört inställsamma, blir det befriande med jätte-egot Bildt, som bara inte kan ha fel.
På frågan om eventuell flygskam svarade globetrottern, medlaren i nöden, Carl:
”Problemet är väl att den största delen av världen faktiskt ligger utanför Sverige.”
Känner jag mig då möjligtvis som Erik Bergkvist, den ende politiker från norra Sverige som har en rimlig chans att ta sig in i parlamentet? Ja, en hel del faktiskt.
Vi är båda roliga och över medellängd för att nämna två gemensamma nämnare.
Men! Att maximalt en av Sveriges totalt 20 platser bara kommer att bestyckas av en (1) norrlänning känns ju verkligen tragiskt, och därför inbillar jag mig att vi kommer att samla oss bakom Erik och säkra honom en plats i Bryssel.
Och är du inte sosse kan du trösta dig med att han faktiskt är både klok och underhållande.
Och den egenskapen ska inte underskattas.
Annars finns det en skräck för allt som är kul inom offentlig sektor – eftersom det riskerar att betraktas som oseriöst.
Av goda skäl, i och för sig.
För om nåt finansierat av skattemedel skiter sig, är det säkrast för alla inblandade att man INTE hade det minsta roligt under tiden, för så länge alla haft urtråkigt på vägen har vi svenskar överseende med en helt del misslyckanden.

Benny: Vilka profiler borde egentligen representera oss nere på kontinenten? Vi kan inte enbart förlita oss på politiker för så här viktiga uppgifter. Nominera några vassa profiler, vettja!

NICKLAS BERGLUND

Läs mer

Om juridiska begrepp på bokstaven K

Artikel. Vad är ett kommanditbolag?
Många känner till bolagsformen handelsbolag, men kommanditbolag är en inte lika känd bolagsform. Ett kommanditbolag är en form av handelsbolag med några viktiga skillnader.
Både kommanditbolag och handelsbolag har två eller flera delägare, bolagsmän. I handelsbolaget är bolagsmännen primärt personligt, solidariskt ansvariga för bolagets skulder. Att bolagsmännens ansvar är solidariskt betyder att varje bolagsman ensam kan behöva betala alla handelsbolagets skulder. Bolagsmannen som nödgades betala handelsbolagets skulder kan sedan i sin tur regressa, det vill säga begära att övriga bolagsmän betalar sin del av skulden.
Om ni hellre vill att en av bolagsmännen ska vara ”ansvarig” för bolaget och övriga främst bidra genom finansiering, arbete eller på annat sätt kan ett kommanditbolag vara ett alternativ till handelsbolag. I ett kommanditbolag är risk och ansvar fördelat olika mellan bolagsmännen. I kommanditbolaget har en eller flera bolagsmän, så kallade kommanditdelägare, endast ansvar för det belopp vederbörande har satt in eller åtagit sig att sätta in i bolaget, vilket till exempel kan vara tio kronor. Även kommanditdelägarens delaktighet i kommanditbolagets drift är begränsad. En kommanditdelägare har, om bolagsmännen inte avtalat om annat, till skillnad från vad som gäller för handelsbolag inte rätt att ta del i förvaltningen av bolagets angelägenheter.
Den bolagsman som har obegränsat ansvar för kommanditbolagets skulder kallas för komplementär, vilken alltid måste finnas i ett kommanditbolag. En fordringsägare kan kräva betalning direkt av en bolagsman i ett handelsbolag eller en komplementär, men inte av en kommanditdelägare i ett kommanditbolag.
Sammanfattningsvis är ett kommanditbolag en bolagsform i de fall inte alla bolagsmän vill ha lika stort ansvar för bolagets skulder.