tisdag 19 februari
När ”nära och kära” aldrig avsåg kompisar

När ”nära och kära” aldrig avsåg kompisar

27 december, 2018

Krönika. Benny vill att jag kikar i backspegeln på mina barndoms jular, möjligtvis för att upptäcka tidstypiska skillnader vi kan lära oss någonting av.
Och utan att lägga några värderingar vid det kan man väl konstatera att det var mer ordning och reda förut, och en tydligare förväntansbild på uppträdandet hos de yngsta julfirarna.

”Utan att lägga några värderingar ...” är förresten ett kreativt uttryck som betyder sin precisa motsats, och bara blir en anfang för dem.
Oavsett, så finns det som vanligt ungefär två sidor av saken.
En sida som anser att en god uppfostran främst baserar sig på förbud och reprimander. Den sidan brukar framhålla att de minsann fick stryk som barn och att de inte tagit någon skada av det, samt att allt som är galet idag – från miljö till näthat – beror på att ungdomen är söndercurlad.
Den andra sidan är velour-klädd och menar att krav och konformitet dödar de fria själar som är våra barn, och att jobbiga ungar i ICA-kön är ett pris vi alla gärna betalar.
Just i det här fallet blir ett fenomen väldigt uppenbart, någonting vi inte alltid tänker på när vi ser debatter och/eller krogslagsmål, att båda sidor av ett bråk faktiskt kan ha fel, samtidigt.
Men, för att teckna en bild av regelstyrd uppfostran från 70- och 80-tal kan det vara nödvändigt att redogöra för några av dem, nationella direktiv bör tilläggas – uppenbarligen ett resultat av en landsomfattande kartellbildning mellan föräldrar från norr till söder.

1. Det var strängt förbjudet att umgås med kompisar på julafton. Det var till och med tveksamt att nämna sina vänner i positiva ordalag under denna familjehögtid, och således inte heller comme-il-faut att använda den stationära telefonen för att ringa utomstående.
1b. Den här regeln är förresten släkt med en annan, som alla följde – den att kompisar ALDRIG fick hänga kvar kring matbordet när familjen åt. Då var det kompisens pojk- eller flickrum som gällde.
Uppenbarligen för att upprätthålla en tydlig gräns mellan familj och andra.

2. Julklappar byttes strikt inom familjen och släkten. Att börja ge julklappar till vemsomhelst – dit räknades även bästa kompisen – var ett tecken på en gränslöshet som inte var sund. Möjligtvis kunde en klapp till bästisen slinka igenom regelverket, undantagsvis, men bara om den var en skitsak, nästan ett skämt.

3. Det var fult att önska sig pengar. Långt före Swish var pengar synonymt med kontanter och som sådana vulgära. Så var även viljan att föredra cash framför en Absolute Music-skiva från en vilt chansande moster.

4. Ej heller tjata om kompisar på juldagen. Efter att ha blivit bortskämd med släkt, kärlek och julklappar befann man sig fortsatt i karantän följande dagar. Åtminstone en karensdag gällde hemma hos oss, innan man kunde börja göra upp planer med kompisar. Här fick syrran fortsatt fungera som bästis, och som ventil från det mastiga men samtidigt strama firandet med släkten.

5. Film upplevs tillsammans! Juletid var enda gången som filmtittande kunde bli en generations- och gränsöverskridande aktivitet – en positiv kraft som ger umgänget lite hjälp på vägen under två timmar. Det här är en bra sak som lever kvar. Många är familjerna som glömmer bort att reta sig på varandra under Love Actually.
Alla kan också vara uppmärksamma på vem som kikar för vems skull. Ett roligt mognadstest för alla inblandade. Först ser föräldrarna film för barnens skull men i slutet av tonåren förskjuts det ansvaret, och ungdomarna börjar ställa upp för sina mossiga föräldrar, för att alla ska kunna enas om en film. Slutligen! Vet du inte riktigt vem det är som anpassar sig – kan du vara säker på att det inte är du.

Benny: Det är nytt år igen och jag vet att du har blivit 67. Trots denna aktningsvärda ålder har du lovat att skriva krönikor i minst ett år till. Orkar du verkligen med det? Och förresten, vad har du slutat med för aktiviteter, med åldern som ursäkt?

NICKLAS BERGLUND

Läs mer

Juridik från A till Ö: Om juridiska begrepp på bokstaven D

Artikel. Dolus
Inom juridiken finns en mängd olika lagar som brukar delas in i olika rättsområden, till exempel avtalsrätt, köprätt, fastighetsrätt, familjerätt och skadeståndsrätt. Straffrätten avser gärningar som statsmakten vill förhindra, det vill säga brott och deras påföljder såsom fängelse, böter eller villkorlig dom.
För att kunna döma någon för ett straffrättsligt brott är det viktigt att utreda om personen har begått gärningen uppsåtligen. Med uppsåt menas att personen som begått brottet ska ha förstått vad personen gjort och handlat med vilja. Inom juridiken används ibland det latinska begreppet dolus som en synonym för uppsåt.
Har personen inte haft uppsåt att utföra den brottsliga gärningen kan personen inte heller bli dömd för ett uppsåtligt brott, till exempel mord. Om det är ett så kallat oaktsamhetsbrott, till exempel vållande till annans död, krävs inte uppsåt utan istället krävs att personen varit oaktsam, ett begrepp jag beskrivit i förra krönikan om culpa. Se härom www.nywa.nu eller www.bilobostad.se.
Skillnaden mellan ett oaktsamhetsbrott och ett uppsåtligt brott kan förklaras genom följande exempel. Pelle och Olle är på väg hem från krogen en kväll. Pelle blir arg på Olle och knuffar in Olle i en lyktstolpe, varpå Olle skadar sig. I en sådan situation har Pelle haft vilja att skada Olle och kan därför anses ha haft uppsåt med sin handling, varför han skulle kunna bli dömd för misshandel.
Hade Pelle istället haft för avsikt att skoja med sin vän Olle när han knuffade honom mot en snödriva men Olle ramlade in en lyktstolpe och skadade sig, hade Pelle inte haft vilja att skada Olle. I det fallet kan Pelle istället ha gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada, det vill säga Pelle har varit oaktsam i sitt agerande.